Ångest, glädje & mingel

Mingel är ett ord som får det att vibrera av ångest för vissa och glädje för andra. För mig gick det från det ena till det andra. Men hur sjutton lär man sig ta plats och ha kul i svettig lokal full av supersociala människor? Övning ger färdighet, tänker jag.

När jag gick andra året på universitetet snackade jag in mig bland en grupp lärare och studenter som skulle ”göra nåt” under en konferens om kreativa näringar. Tillsammans med en medieteknikstudent och en som pluggade grafisk design satte jag ihop en digital karta över Norrköping. Uppdraget var kreativt och rent ut sagt skitroligt. Extra kul var det att vi blev medbjudna på mingel. Eller kul och kul. Jag fick lite ont i magen.

Det är ett starkt minne som jag tänker på ibland, hur jag trött som få efter att ha jobbat 18 timmar i streck står med mingeltallriken i högsta hugg och försöker peta i mig potatissallad. Under loppet av 30 minuter kommer sex olika personer fram till mig och börjar prata. ”Eh, jag är student.” viskade jag mellan tuggorna och tittade ner i marken. Alla sex vände på foten och började prata med andra, mer välkomnande typer.

Det var så himla obehagligt att stå någonstans i egenskap av kontaktsökande och bara börja snacka med vem som helst. Jag gick hem med en känsla av misslyckande och sov ett halvt dygn i streck.

Sedan dess har jag gått på oräkneligt många mingel. Ibland är känslan jobbig, men allt oftare är det bara skoj. Under årens gång har mitt fokus skiftat och istället för att känna mig utstirrad tänker jag att minglet är en möjlighet att prata loss med folk som kan sådant som jag inte kan eller att rummet är fullt av potentiella samarbetspartners.

Att våga börja prata och ta plats, att synas i ett nytt sammanhang, är en utmaning. Men för mig har det fungerat riktigt bra att bara öva. Gå på mingel efter mingel. Vara med i workshop efter workshop. Kommentera vädret i toakön eller ge en komplimang till föreläsaren. Vissa människor verkar ha den sociala muskeln i full funktion från födseln. Vi andra får styrketräna.

Det ger verkligen mycket att prata med och möta nya personer. Det är fruktansvärt tråkigt att låta rädslan för sociala sammanhang komma i vägen för det. Själv kommer jag att fortsätta mitt åratal långa träningspass. Hoppas jag träffar dig på nästa mingel! Vi kan spotta olivkärnor ikapp, lite obekvämt sådär.

Erika Pohjanen